Skönt!

Ja, det var det faktiskt. Var ute och sprang med Jessica och hundarna för första gången på evigheter. Hade svårt att ta steget att gå ut och trodde verkligen på fullt allvar att jag inte skulle orka springa mer än en meter. Men som i ett trolleri så när jag började små jogga och småsnacka med jessica mellan flåsningarna så kännde jag att det gick som på räls.

Svetten lackade och i backarna känndes det som jag inte fick luft men jag klarade shellrundan och nästan backen. :) Jag och Nito var fullkommligt utmattade efteråt men så kom ju det där härliga må bra ruset efteråt .

Kram